Är det möjligt att ta på sig någon annans känslor, någon annans bekymmer och problem? Ja, kanske du svarar.
Men då måste jag fråga dig: kommer känslor utifrån, eller kommer de inifrån? Vems är känslorna jag känner?
Jag hörde en liknelse en gång med en apelsin. Om du håller en apelsin i handen och kramar den hårt, vad händer? Du får apelsinjuice. Varför får du just apelsinjuice? För det är vad som är. Du kan inte få äppeljuice av att krama en apelsin. Med andra ord; det som redan finns i apelsinen är det som kommer ut.
Så är det även med oss och våra känslor. Det vi upplever är det som redan finns i oss. När du möts av någon annans smärta och lidande, någon som kanske är arg på dig och vill att du ska ta på dig smärtan som personen bär så kanske du blir arg tillbaka för du tycker det känns orättvist.
Du upplever då att din ilska beror på den andra personen (vilket kallas projicering), men egentligen fanns redan ilskan inom dig. Den väcktes bara upp av den andra, som råkade trycka på de rätta knapparna i det rätta ögonblicket.
Så vems är då känslan av ilska du känner? Vem bär ansvaret för den känslan? Du förstås. Precis som den andra bär ansvaret för sin känsla av ilska. Den är inte ditt ansvar, även om den andra vill att den ska vara det. Och vice versa.
Detta är goda nyheter! För det innebär att du inte behöver ta på dig någon annans smärta och lidande (ilska är ett uttryck för smärta och lidande, man får inte som man vill, något blir inte som man förväntat sig, vilket smärtar och man blir arg).
Du behöver alltså inte ta på dig någon annans känslor för du behöver bara ta hand om dina egna. Du kan bara ta hand om dina egna, för de finns i dig och någon annans känslor finns i någon annan.
Och du lever ju inte någon annans liv, bara ditt. Därför är det omöjligt att ta ansvar för andras upplevelse. Men det är fullt möjligt att ta ansvar för sin egen upplevelse, vilket är mycket viktigt.
När du tar ansvar för dina känslor och förändrar ditt sätt att se på dem (med förståelse, medkänsla och acceptans), så förändras din syn på den andra personens känslor också. Den förståelse, medkänsla och acceptans du känner inför dig själv och dina egna känslor, flödar över till den andra.
Varför är det så? Jo, för du känner ju det som redan finns i dig, oavsett om det är något du känner för dig själv eller någon annan. Allt börjar med dig själv. Ingen annan.
Tänk då att kunna säga; du har rätt till dina känslor för du har dem ju. Men var snäll och kom ihåg att även jag har rätt till mina, för jag har dem ju.
I den stunden kan du också dra en sund gräns för dig själv genom att säga att du inte vill prata om detta mer (om du inte vill det, vill säga), eller kanske gå därifrån om personen inte vill eller kan höra vad du säger.
Men, det viktiga är hur du går därifrån eller säger stopp. Att lämna en jobbig situation kan göras på ett sunt och vaket sätt.
Det måste inte göras i bråk och skrik där den ena beskyller den andra och båda mår skit. Men detta innebär inte på något sätt att man ska förtränga sina känslor, de är till för att upplevas. Men, på ett medvetet sätt.
Detta är viktigt: Inga känslor är något som är personligt, för de är inte den jag är. Jag har dem, men jag är dem inte. Stor skillnad.
Alla känslor är universella, för alla har dem. Och just därför är de inte personliga för just mig. I en stund när man känner sig utanför, ensam, arg, ledsen eller rädd kan man säga till sig själv:
”Alla känner detta någon gång. Alla mår så här någon gång.
Alla.”
Det kan hjälpa så man får lite distans till känslorna och se att man inte är ensam i hur man mår och att det man känner inte är personligt. Och att man faktiskt är okej precis som man är, precis som man mår i stunden. Det är okej.
Är det möjligt, att ta på sig någon annans smärta, någon annans bekymmer och problem? För ett tag sen skulle jag nog sagt ja. Ja, det är möjligt. Det går att ta på sig någon annans lidande. Vad som händer då är att jag tagit på mig något som inte är jag, inte mitt. Jag mår dåligt samtidigt som den andra personen ofta mår lite bättre, bördan har lättats.
På ett sätt stämmer det jag precis sagt och på ett sätt inte. Jag ska förklara. Jag hörde en liknelse en gång med en apelsin. Om du håller en apelsin i handen och kramar den hårt, vad händer? Du får apelsinjuice. Varför får du just apelsinjuice? För det är vad som är. Du kan inte få äppeljuice av att krama en apelsin. Med andra ord; det som redan finns i apelsinen är det som kommer ut.
Så är det även med oss och våra känslor. När du möts av någon annans smärta och lidande, någon som kanske är arg på dig och vill att du ska ta på dig smärtan som personen bär så kan det finnas två alternativ.
1. Du ser att den andra personen har mycket smärta inombords och förstår att det inte har med dig att göra. Du känner medkänsla och acceptans och tar inget personen säger som något personligt (även om det är riktas mot dig), eftersom du vet att detta är bara en reaktion sprungen ut smärta som personen inte vet hur h*n ska hantera. Man kan kalla det ett rop på hjälp. Detta gör vi alla, för det sker spontant och omedvetet, vanemässigt i människor. På så sätt kan man säga att reaktionen, känslan man har tar överhanden och kontrollen. Personen upplever inte sig ha någon kontroll över sina känslor där och då.
Tänk då att kunna säga; du har rätt till dina känslor för du har de ju. Men var snäll och kom ihåg att även jag har rätt till mina, för jag har dem ju. Inga känslor är något som är personligt, de är inte den jag är. De är universella, mänskliga uttryck som vi aldrig ska förneka eller säga är fel. Vi ska uppleva dem som de är, se dem som de är och låta dem passera utan att identifiera oss med dem som ”detta är jag”. Detta är inget vi fått lära oss, men vi kan lära oss det. Vi kan öva på denna närvaro och medvetenhet och få en helt annan upplevelse av livet och vilka vi verkligen är. Vi lär känna oss själva genom våra känslor, de visar oss något. Ta vara på dem, men identifiera dig inte med dem. Och identifiera inte heller andra med deras känslor. Vi är mycket mer än så…
Senaste kommentarer