Tankar om livet...
Jag har en duktig och begåvad syster som gör egna smycken lite då och då; halsband och hängen, samt armband och öronhängen. Är du intresserad av att köpa något så skicka ett mail till asa(at)honoringthecircle.com
Här är ett exempel på ett armband som jag själv gillar, det heter ”Stillhet”:
Armband Stillhet
Och så ett par öronhängen, ”Lust”:
Öronhängen Lust
Det finns många fler än dessa. Jag kan skicka bilder och priser till den som är intresserad.
Någon sa en gång att det är så tråkigt ute i naturen, för där händer ju inget. Konstigt, där händer ju saker hela tiden? Livet händer. Allt lever. Men man måste veta hur man lyssnar och hur man ser.
Verkligheten är inte alls sån som jag ofta tror, det mesta av det jag lärt mig genom åren är inget mer än en illusion utan substans, ett antagande om något. Det som jag trodde var viktigt var det inte. Som Eckhart Tolle sa; ”Life is sacred and nothing matters”.
Mysteriet och fascinationen över livet i alla dess former ökar ju mer jag lyssnar på djupet, ju mer jag vågar se bortom det som når mitt fysiska öga.
Ju mer jag ser bortom, desto mer ödmjuk blir jag, desto mer förstår jag och desto mindre vet jag – och desto starkare känns Spirit genom mig. Jag blir tacksam för att jag finns. Livet är fantastiskt.
Och jag märker att ju mer som faller bort av det som inte är sant i mig, ju mer vidsträckt blir horisonten och himlen är utan tak. Marken under mina fötter försvinner – ändå står jag stadigare än någonsin…
Jag såg på tv i dag om hur vi här i Sverige har en rädsla för intimitet och vissa svårigheter att hantera och möta våra känslor.
Någon i programmet sa att där hon kom ifrån, vilket var Spanien, så delade man sin sorg med andra.
Det var vanligt att människor kom hem till den sörjandes hus för att prata och vara tillsammans – ja, visa sina känslor helt enkelt. Sörja öppet.
Hur är det här? Allt som oftast lider vi i tysthet, går undan och sluter oss. Känslorna vi har inom oss går vi och bär på. Vi vill inte vara någon till besvär, så vi kämpar på och försöker förmodligen hålla humöret uppe.
Vi vet inte hur vi ska be om hjälp på ett sunt vis och inte heller hur vi ska bete oss mot andra som har det svårt.
För inte heller där vill man ju vara till besvär, eller gud förbjude, säga något som sårar den andra så man riskerar att känna sig som en klant. Så – man säger inget. Är tyst. För det är nog säkrast det och vi gillar ju att ha det tryggt.
Paradoxen är att människor i vårt land inte verkar ha problem med att be om professionell hjälp dock.
När vi behöver hjälp, prata och få utlopp för hur vi känner så går vi till de som arbetar med dessa saker. Inte att det är fel, det är förstås bara bra att det finns såna möjligheter och att människor söker upp dem.
Men ibland undrar jag. Har vi detta stora behov och utbud av terapier, kurser och annat för att vi inte vet hur vi ska möta varandra i vardagen? Människa till människa.
Eftersom vi inte alltid vet hur vi ska möta och hantera våra känslor, så gör vi på två sätt. Antingen håller vi allt inom oss och vägrar dela med oss, vi vågar kanske inte av olika anledningar. Eller så är vi som öppna sår som bara häver ur oss allt varet till alla som råkar finnas i närheten.
Det första sättet är förstås inte bra. Men inte heller det andra är att föredra, för det leder ofta till vad vi kallar ältande och att bli en s k energivampyr.
Det riskerar också att få oss att gräva oss djupare ner i vår känslomässiga misär, även om vi kanske kallar det för att vi ”bearbetar våra känslor”.
Så hur gör man? I vissa länder, har jag fått höra av säkra källor, så uttrycker man sina känslor direkt – när de kommer upp. Man säger hur man känner där och då – kanske blir känslorna heta och omtumlande – men man uttrycker dem i alla fall. Och lika snabbt som de kom, är de så förbi. Och man byter ut ilskan mot ett leende. Man går inte och håller på något.
Så gör vi oftast inte i vårt land, vi knyter istället näven i fickan och snackar gärna skit bakom ryggen. Eller så skriver insändare – eller blogginlägg. 
Vi vågar aldrig riktigt leva ut och uttrycka hur vi faktiskt känner i stunden, därför trycker vi undan tills vi inte klarar det mer. Och så kommer ältandet fram.
Vi är jäkligt bra på att gnälla här i Sverige nämligen. Men att gnälla är inte att möta sina känslor. Gnällande leder sällan till att man släpper taget heller, man riskerar istället att hamna i ett slags moment 22.
Jag tycker själv att detta är väldigt intressant att se och studera, i andra människor men också i mig själv. Vad tycker du? Dela gärna med dig!
Sysslar du på något sätt med alternativa tjänster, kurser och/eller behandlingar? Då kanske detta är av intresse för dig?
Alternativbehandling.se har nämligen just nu ett öppningserbjudande där du får 30% i rabatt om du registrerar dig för ett abonnemang.
Rabatten gäller för en person vid ett tillfälle och antingen för ett år eller kvartal.
Den som är intresserad får en kupong att använda men det gäller att skynda, för detta erbjudande gäller bara fram till den 22 juli!
Skicka ett mail om du vill ha en sån kupong:
sales(snabela)alternativbehandling.se
Måste ju göra lite reklam för den nya sajten som är Sveriges samlingspunkt för alternativa tjänster; alternativbehandling.se!
Där kan du som söker någon som arbetar inom det alternativa hitta och skapa kontakt med rätt person och tjänst.
Och du som har olika tjänster att erbjuda inom det alternativa, kan marknadsföra dig själv och låta klienterna/kunderna komma till dig.
Titta in på sidan och om du gillar den, var inte sen att visa det genom att klicka på ”gilla-knappen” på förstasidan!
Ha en skön dag önskar jag alla som läser min blogg och passa på att njuta av sommaren!
Ja, jo, jag gillar ju citat och sånt. Vet inte vad det är men jag gillar helt enkelt att hitta såna där små pärlor.
Den bästa visdomen är ofta den som kan uttryckas i korta ordalag. Säger jag då som ofta har svårt att vara kortfattad.
Därför lämnar jag över till den store grekiske filosofen Platon som lär ha sagt följande klokhet:
“Wise men talk because they have something to say; fools, because they have to say something.”
Tål att tänkas på.
Ibland känner vi oss av någon anledning begränsade. Vi håller oss själva tillbaka, vi mår dåligt, allt känns orättvist och det är som vi lever i en verklighet vi inte vill leva i.
Vi vill känna oss fria men hur? Titta på den här fantastiska videon och vakna upp här och nu.
Är det möjligt att ta på sig någon annans känslor, någon annans bekymmer och problem? Ja, kanske du svarar.
Men då måste jag fråga dig: kommer känslor utifrån, eller kommer de inifrån? Vems är känslorna jag känner?
Jag hörde en liknelse en gång med en apelsin. Om du håller en apelsin i handen och kramar den hårt, vad händer? Du får apelsinjuice. Varför får du just apelsinjuice? För det är vad som är. Du kan inte få äppeljuice av att krama en apelsin. Med andra ord; det som redan finns i apelsinen är det som kommer ut.
Så är det även med oss och våra känslor. Det vi upplever är det som redan finns i oss. När du möts av någon annans smärta och lidande, någon som kanske är arg på dig och vill att du ska ta på dig smärtan som personen bär så kanske du blir arg tillbaka för du tycker det känns orättvist.
Du upplever då att din ilska beror på den andra personen (vilket kallas projicering), men egentligen fanns redan ilskan inom dig. Den väcktes bara upp av den andra, som råkade trycka på de rätta knapparna i det rätta ögonblicket.
Så vems är då känslan av ilska du känner? Vem bär ansvaret för den känslan? Du förstås. Precis som den andra bär ansvaret för sin känsla av ilska. Den är inte ditt ansvar, även om den andra vill att den ska vara det. Och vice versa.
Detta är goda nyheter! För det innebär att du inte behöver ta på dig någon annans smärta och lidande (ilska är ett uttryck för smärta och lidande, man får inte som man vill, något blir inte som man förväntat sig, vilket smärtar och man blir arg).
Du behöver alltså inte ta på dig någon annans känslor för du behöver bara ta hand om dina egna. Du kan bara ta hand om dina egna, för de finns i dig och någon annans känslor finns i någon annan.
Och du lever ju inte någon annans liv, bara ditt. Därför är det omöjligt att ta ansvar för andras upplevelse. Men det är fullt möjligt att ta ansvar för sin egen upplevelse, vilket är mycket viktigt.
När du tar ansvar för dina känslor och förändrar ditt sätt att se på dem (med förståelse, medkänsla och acceptans), så förändras din syn på den andra personens känslor också. Den förståelse, medkänsla och acceptans du känner inför dig själv och dina egna känslor, flödar över till den andra.
Varför är det så? Jo, för du känner ju det som redan finns i dig, oavsett om det är något du känner för dig själv eller någon annan. Allt börjar med dig själv. Ingen annan.
Tänk då att kunna säga; du har rätt till dina känslor för du har dem ju. Men var snäll och kom ihåg att även jag har rätt till mina, för jag har dem ju.
I den stunden kan du också dra en sund gräns för dig själv genom att säga att du inte vill prata om detta mer (om du inte vill det, vill säga), eller kanske gå därifrån om personen inte vill eller kan höra vad du säger.
Men, det viktiga är hur du går därifrån eller säger stopp. Att lämna en jobbig situation kan göras på ett sunt och vaket sätt.
Det måste inte göras i bråk och skrik där den ena beskyller den andra och båda mår skit. Men detta innebär inte på något sätt att man ska förtränga sina känslor, de är till för att upplevas. Men, på ett medvetet sätt.
Detta är viktigt: Inga känslor är något som är personligt, för de är inte den jag är. Jag har dem, men jag är dem inte. Stor skillnad.
Alla känslor är universella, för alla har dem. Och just därför är de inte personliga för just mig. I en stund när man känner sig utanför, ensam, arg, ledsen eller rädd kan man säga till sig själv:
”Alla känner detta någon gång. Alla mår så här någon gång.
Alla.”
Det kan hjälpa så man får lite distans till känslorna och se att man inte är ensam i hur man mår och att det man känner inte är personligt. Och att man faktiskt är okej precis som man är, precis som man mår i stunden. Det är okej.
Är det möjligt, att ta på sig någon annans smärta, någon annans bekymmer och problem? För ett tag sen skulle jag nog sagt ja. Ja, det är möjligt. Det går att ta på sig någon annans lidande. Vad som händer då är att jag tagit på mig något som inte är jag, inte mitt. Jag mår dåligt samtidigt som den andra personen ofta mår lite bättre, bördan har lättats.
På ett sätt stämmer det jag precis sagt och på ett sätt inte. Jag ska förklara. Jag hörde en liknelse en gång med en apelsin. Om du håller en apelsin i handen och kramar den hårt, vad händer? Du får apelsinjuice. Varför får du just apelsinjuice? För det är vad som är. Du kan inte få äppeljuice av att krama en apelsin. Med andra ord; det som redan finns i apelsinen är det som kommer ut.
Så är det även med oss och våra känslor. När du möts av någon annans smärta och lidande, någon som kanske är arg på dig och vill att du ska ta på dig smärtan som personen bär så kan det finnas två alternativ.
1. Du ser att den andra personen har mycket smärta inombords och förstår att det inte har med dig att göra. Du känner medkänsla och acceptans och tar inget personen säger som något personligt (även om det är riktas mot dig), eftersom du vet att detta är bara en reaktion sprungen ut smärta som personen inte vet hur h*n ska hantera. Man kan kalla det ett rop på hjälp. Detta gör vi alla, för det sker spontant och omedvetet, vanemässigt i människor. På så sätt kan man säga att reaktionen, känslan man har tar överhanden och kontrollen. Personen upplever inte sig ha någon kontroll över sina känslor där och då.
Tänk då att kunna säga; du har rätt till dina känslor för du har de ju. Men var snäll och kom ihåg att även jag har rätt till mina, för jag har dem ju. Inga känslor är något som är personligt, de är inte den jag är. De är universella, mänskliga uttryck som vi aldrig ska förneka eller säga är fel. Vi ska uppleva dem som de är, se dem som de är och låta dem passera utan att identifiera oss med dem som ”detta är jag”. Detta är inget vi fått lära oss, men vi kan lära oss det. Vi kan öva på denna närvaro och medvetenhet och få en helt annan upplevelse av livet och vilka vi verkligen är. Vi lär känna oss själva genom våra känslor, de visar oss något. Ta vara på dem, men identifiera dig inte med dem. Och identifiera inte heller andra med deras känslor. Vi är mycket mer än så…
Never underestimate your power to change yourself;
never overestimate your power to change others.
Klokt sagt av dr Wayne Dyer.
För visst är det ofta så vi gör? Vi tror inte att vi själva kan förändra oss och har en massa ursäkter som vi plockar fram som bevis för detta. Samtidigt, intressant nog, så tror vi väldigt mycket på vår förmåga att förändra andra!
Och vi ser det ofta som vår uppgift att ändra på andra människor, för om de förändrades så skulle världen bli bättre, eller?
Jag skulle må bättre om bara andra människor inte var som de var, utan som jag vill att de ska vara. Och jag ger mig inte förrän min makt över dem förändrar dem. Vilken makt är det?
Den makten finns inte. Vi kan inte förändra andra människor. När andra människor förändras, är det de själva som gör det. När jag förändras, är det jag själv som gör det.
Och spännande nog; när jag förändras brukar min syn på andra också göra det. Och då märker jag att mitt behov av att ständigt vilja ändra på andra människor inte finns kvar. Så vem är det som behöver förändras? Jag eller andra?
Olika mytologier har ofta gemensamma drag. Något som förekommer i mytologiska berättelser från världen över är trickstern. Trickstern är en figur som lurar oss att tro det ena och andra. Någon som kommer med påhitt, spelar spratt och busar med oss.
Trickstern är någon som man inte riktigt kan lita på, d v s inget som trickstern gör eller säger är helt sant.
Detta gör inte trickstern för att denne är ond, elak eller illasinnad, det finns ingen sådan värdemässig bedömning. Trickstern gör helt enkelt bara det den gör. Det den ska göra, det som är dess natur.
Som sagt så finns trickstern i olika mytologier, Loke är trickstern i den nordiska mytologin t ex.
Och så finns det den största trickstern av alla. Den som kommer med alla möjliga falska påståenden och kastar stenar i buskarna för att få oss att bli distraherade från det som är sant och verkligt.
Den som berättar historier för oss och säger att det som sker, inte borde hända. Denna trickster säger att verkligheten borde vara på ett annat sätt än den faktiskt är. Och den får oss att tro på detta påstående utan att ens syna det i sömmarna. Vi ifrågasätter alltså inte våra tankar.
Vem är denna trickstern, som är så skicklig och bra på att luras? Jo, vårt eget sinne. Eller mind, som det heter på engelska, ett ord jag gillar bättre.
I mind eller sinne skapas tankar och bilder som rör sig i en oändlig mängd genom vårt huvud.
Detta är universellt, alltså något som gäller för alla människor och det vet vi ju också hur jobbigt det kan vara med alla dessa ständiga tankar. Vi söker efter inre lugn, bort från tankarna och bilderna som plågar oss. Men varför är de plågsamma? De är ju bara tankar/bilder?
Detta är ett trick. Tricket är att få oss helt identifierade med tanken eller bilden som poppar upp i huvudet, det är då vi lider och mår dåligt. Och när vi gör det så känner vi oss inte ett dugg fria, vilket vi egentligen är. Vi lever istället i en falsk illusion. En mardröm.
Tanken i sig är egentligen inget annat än en tanke, en rörelse av energi, och den har ingen makt över oss. Om vi inte tror på vad den säger och alltså blir identifierade med den. Då styrs vi av våra tankar och lever i krig med oss själva, med andra och världen.
Detta är tricksterns lek för att vi ska fokusera på allt annat än det som är sant och verkligt; Här och Nu och det vi är. Så är det för oss alla.
Tankar och bilder som skapas i hjärnan är minnen. Så fort vi upplever något så kommer det en tanke/bild från det förflutna som läggs som ett skikt över upplevelsen i nuet.
Vi fokuserar nu endast på tanken eller tankarna om det som händer och tror oss veta hur något ligger till, vi kan t o m känna att det känns sant, det känns ju i hela kroppen, i magen! Tanken har nu fått bränsle av känslorna och så skapar vi det vi kallar vår verklighet.
För vad händer när vi tror på något och känner det som sant? Jo, världen visar oss precis det vi tror på. Vi får ”bevis” för att det vi tror är sant! Så, vi tror oss veta sanningen. Men denna ”sanning” är endast ett trick, en sten i buskarna kastad av mind/sinnet för att få oss i obalans.
En tanke eller bild är i sig ingen fara. Vi behöver inte vara rädda för våra tankar eller bilder, för vårt sinne. För trickstern. Trickstern är som ett litet barn som busar med oss.
När vi ser detta och kanske också ser mind/sinnet/tankarna med kärleksfulla ögon istället för irritation, frustration eller rädsla, så kan vi också se att vi inte behöver ta allt som trickstern kommer med på fullt allvar. Det måste vi faktiskt inte.
Inga tankar eller bilder från det förflutna kan nämligen vara alldeles sanna. De kan beskriva en upplevelse från förr, men är i sig inte mer än bilder i våra huvuden.
Det som har varit är över och det vi kallar framtiden kommer inte komma. Varför? För att det enda som existerar är Nu. Så har det alltid varit och så kommer det alltid vara.
Senaste kommentarer