Vem tackar du för maten du äter varje dag? Tackar du affären som sålde råvarorna till dig så du kunde laga till dem, eller företaget som sålde råvarorna till affären?
Eller tackar du jorden utan vilken ingen mat skulle finnas på din tallrik?
Hej alla vänner! Nu är jag riktigt arg och måste få lägga fram något viktigt.
Det går en program-serie på SVT om E-nummer och tillsatser i mat. Jag kunde knappt tro mina ögon när jag började kika på det hela. Detta är inget annat än ren propaganda för att försöka legitimera användandet (och det fortsatta användandet) av e-nummer och tillsatser!
Jag hoppas innerligt att ingen låter sig luras av den trevliga och ”vetenskapliga” framtoningen i programmet! Jag kände att jag måste få säga detta, för bara en blind kan undgå att se att media serverar oss med precis det som vi ”ska tro” på.
Det här programmet är extra tydligt, det går inte att bortse ifrån den uppenbara propagandan som ska styra oss i en viss riktning. Vem äger tv-bolagen och media? Någon bestämmer att program som detta ska visas!
Jag ber dig; tänk själv, känn efter själv och gå inte på vad som sägs i programmet. Det kan inte vara vettigt eller naturligt att proppa våra kroppar fulla med kemiska tillsatser, varje fiber i kroppen säger att detta är fel!
Så snälla gå inte på det…jag skiter i om det sitter en läkare med och det kallas ett ”vetenskapligt program”, det betyder inte att det är rätt och sant för det. Våga ifrågasätt informationen du matas med! Använd din intuition och fråga din egen kropp vad den tycker om kemiska e-nummer…
Jag är ovanligt arg över detta, men ilskan kommer från en sund plats i mig. För man måste sätta ner foten och säga ifrån, eller hur? Hur dumma tror de att människor är? Vakna, du är inget får i en fålla!
Jag är samma som du. Jag är du. Vi är Samma. Samma känslor som flödar genom dig, flödar genom mig. Glädje, sorg, rädsla, ilska. Samma känslor i olika kroppar.
Jag är samma som du. Jag är du. Samma tankar om ensamhet som fladdrar genom ditt sinne, fladdrar genom mitt. Tankar om ensam, liten, utsatt, vad ska hända med mig. Samma tankar i olika sinnen.
Jag är samma som du. Jag är du. Samma som blickar ut från dina ögon blickar ut från mina. Samma Medvetande, olika upplevelser.
Jag är samma som du. Jag är du. Du är jag. Vi möts i denna vetskap genom våra hjärtan. Det är samma Hjärta. Hjärtat som Vet.
Hur kan vi någonsin vara separata, åtskilda? Det är ju så uppenbart. Allt jag ser och upplever, är speglingar av det jag är. Jag är samma som allt jag ser.
Samma eller åtskillnad. Bara En kan vara sann.
(Denna text är till dig som läser den.)
Jag var en gång på maskerad. Det var riktigt roligt att klä ut sig och låtsas vara någon jag egentligen inte var. Det var spännande att bära en maskeradkostym, ha en mask, se ut som någon, som en viktig (och riktig) person.
Jag hittade på en massa intressant, galet och spännande, tragiskt, sorgligt och komiskt om den här personen jag klätt ut mig till. Det var fascinerande att vara den här personen och tänka ut en massa om hennes liv, fantisera ihop berättelse på berättelse. Som när man skriver en bok eller manus till en film.
På maskeraden fanns det många andra som också klätt ut sig för så brukar det ju vara på maskerader. Alla gick omkring precis som jag och berättade leende om sin rollkaraktär och maskeradkostym.
”Vem är du”? frågade alla varandra och skrattade sen hjärtligt tillsammans. Alla hade roligt åt frågan, för alla visste ju vilka de egentligen var under masken. De visste att masken var en mask.
En del bar en vacker mask, andra en ful eller mer alldaglig mask. Det var inte så värst viktigt hur masken eller kostymen såg ut för egentligen var allt vackert på sitt sätt, även det fula, hur konstigt det än kan låta.
Alla visste som sagt att det var en maskerad, för det var så självklart och uppenbart. Det var Livets maskerad, Livets dans. Det var kul att låtsas så länge man visste att man inte var den man låtsades vara, den man framstod som.
Men efter ett tag märkte jag något konstigt med hela festen. Det som tidigare hade varit på skoj blev seriöst. En efter en började ta sin rollkaraktär på allra högsta allvar och irriterade sig på andras kostymer och ibland också på sin egen, konstigt nog. Läs hela inlägget här »
Nu finns Katten & Kvasten på facebook. Det känns kul! På facebooksidan kommer jag bl a att lägga upp länkar till allt nytt som händer på själva hemsidan. Och ja vem vet, vad det kan utveckla sig till. Spännande.
Klicka gärna på ”Gilla-knappen” för Katten & Kvasten. 
Det handlar om egenvärde och om hur Försäkringskassan stjäl kraft. Försäkringskassan är som ett svart hål. Eller en parasit som suger kraft och energi för sin egen överlevnads skull, utan att tänka på den som de suger energi av.
Försäkringskassan tar mer än de ger. De tar din självaktning om du inte är uppmärksam. Ge inte upp den frivilligt.
Jag har det här svart på vitt på papper. Försäkringskassan anser att jag ska tacka och ta emot deras skamliga allmosa på 5000 kronor i månaden. Så detta ska jag alltså förväntas leva på, var min fråga. Ja, var svaret.
Och dessutom, för att jag ens ska kunna få dessa småslantar, så måste jag använda mig av dem för att ta tåget till närmsta stad för en simpel underskrift på ett papper. Och jag får inte ens välja när. Dagarna och tiderna är redan bestämda åt mig.
En gång i månaden ska jag gå med mössan i hand till Arbetsförmedlingen/Försäkringskassan där någon utvald ska verifiera att jag har rätt till en utbetalning av pengarna. Som jag redan fått rätt till. Som också är småslantar som inte ens räcker till hyran.
Ser du liksom jag hur detta är ett enda stort skämt? Vem tror de att jag är, tänker jag. Tror de verkligen att detta på något vis skulle vara acceptabelt? Att jag på något vis skulle tiga och knyta näven i handen och sen gnälla lite i tysthet när jag ligger och försöker sova om nätterna?
Tror de verkligen att jag ser mig själv som ett offer som tänker låta detta definiera vem jag är och hur min värld kommer att se ut i framtiden? Då tror de fel. Jag är nämligen värd bra mycket mer än 5000 kronor i månaden.
Jag vet att mitt värde är obegränsat. Även om Försäkringskassan och regeringen med Reinfeld i spetsen vill få mig att tro att jag inte har ett värde, i alla fall inte ett som sträcker sig över 5000 kronor.
Nej, grabbar och tjejer, ni kan inte lura mig längre. Jag ser igenom illusionen och vet vem jag är. Jag vet, även om inte ni gör det. Jag går och lägger mig ikväll med ett leende på läpparna.
Jag ville bara tipsa om en ny sak på min hemsida Katten & Kvasten. Dels har jag ju en blogg där också som jag skriver på ibland, men nytt är att en del blogginlägg går under vad jag kallar ”Häxans tips”.
På hemsidan ser du en länk i menyraden högst upp som tar dig direkt till dessa ”häxtips”. Här är ett inlägg jag skrev idag som handlar om jordning.
Kommentera gärna därinne om du har lust! Välkommen dit.
Don Miguel Ruiz är en av många inspirationer för mig. Han är toltec shaman och har skrivit flera böcker, bl a ”Fyra grundstenar till ett bättre liv – din guide till personlig frihet”. En mycket bra bok, som rekommenderas.
Idag stötte jag på ett citat av Don Miguel, jag vet inte om det kanske finns med i nämnda bok för det var länge sen jag läste den, men hur som haver är det i sig en pärla av visdom. Jag ville dela det med er, för dessa ord kan vara befriande att höra…
”Even the opinions you have about yourself are not necessarily true. Therefore, you don’t need to take whatever you hear in your own mind personally.”
Det här är sagan om när människan gick vilse. Människan levde en gång i tiden tillsammans med andra vilda djur i den stora skogen.
Sida vid sida levde de, de förstod varandra och kunde respektera varandras gränser. Det fanns hos människan en djup vördnad för Alltet och en sann inneboende glädje i att leva och njuta.
Människan levde med en djup förståelse för naturen och universum och kunde se hur allt hängde samman. Hur allt var samma. Hon visste bättre än att bete sig destruktivt genom att ta mer än hon behövde utan att ge något tillbaka eller åsamka onödig skada gentemot sina medvarelser.
Hon visste nämligen att om hon skadade andra på detta onödiga vis, så skadade hon egentligen sig själv. Människan bar visdomen nära sitt hjärta, den var en del av henne och hon levde i harmoni med allt som omgav henne.
Människan var tillfreds och förstod också att existensen innebar både liv och död, att båda behövdes för det var så det var skapat.
Hon förstod även att skapelsen var levande och hela tiden pågick, utan början eller slut. Livet var som en virvlande dans.
Hon förstod att det inte fanns någon egentlig uppdelning mellan mörker och ljus, utan att det ena alltid innehöll lite av det andra. Det fanns inget att frukta. Människan var trygg i sin visshet.
En dag hände något och ingen kan nog med säkerhet säga vad det var som verkligen skedde, men något gick på tok.
Människan började tro på en tanke om att hon var något annat än det hon verkligen var. Att hon levde i en värld som var farlig och där det lurade ondska i skuggorna om natten.
Hon började förknippa mörker med någon slags irrationell ondska och blev därför rädd när det blev mörkt och natt. För att bli fri från denna rädsla började människan tala om ljuset som gott och riktigt. Och att mörkret måste fördrivas.
Någon kanske fick denna tanke och förde den vidare, vem vet. Hur som helst så började människan att tro detta och kände en gnagande känsla av oro och ängslan, olust och otrygghet inom sig. Livet var inte längre fullt av glädje och lust.
Hon sökte. Sökte efter det där som gått förlorat utan att inse att hon aldrig hade förlorat något, det bara kändes så.
Hon såg inte sig själv som naturen längre, som naturlig, utan som något som stod utanför och såg på. Hon började se djuren som lägre stående och andra människor som hot.
Krig fördes. Människor började tala illa om varandra och se ner på andra. En del höjde sig över andra och ansåg sig sitta på det de kallade sanningen. Och eftersom de ville känna sig mer trygga och säkra (för innerst inne var de lika vilsna), så började de utöva sin inbillade makt över andra människor.
De maktlystna ville att alla andra skulle tycka som de. De ville att djuren skulle vara till endast för människans fördel och inte finnas för sin egen skull. De slutade lyssna på djurens språk och det dröjde inte länge innan de inte alls kunde förstå något som de vilda djuren sa till dem.
De började få konstiga tankar i huvudet om att vissa människor var lägre stående och sammankopplade dem med vissa djur, som de ju redan ansåg vara av mindre värde. Krigen och morden fortsatte, mot både människor och andra djur, och med tiden kom något som började kallas för terrorism och främlingsfientlighet…
Människan hade nu gått helt vilse i den stora skogen och lyssnade bara till sina galna tankar och inte till sin sanna inre röst.
Det fanns dock fortfarande vissa, som ännu bar visdomen och den djupare förståelsen nära sitt hjärta och som kunde se. Dessa finns här och nu och kraften hos de som kan se och förstå är alltid starkare än någons galna tankar…
Senaste kommentarer