Eller tackar du jorden utan vilken ingen mat skulle finnas på din tallrik?

Det går en program-serie på SVT om E-nummer och tillsatser i mat. Jag kunde knappt tro mina ögon när jag började kika på det hela. Detta är inget annat än ren propaganda för att försöka legitimera användandet (och det fortsatta användandet) av e-nummer och tillsatser!

Jag hoppas innerligt att ingen låter sig luras av den trevliga och ”vetenskapliga” framtoningen i programmet! Jag kände att jag måste få säga detta, för bara en blind kan undgå att se att media serverar oss med precis det som vi ”ska tro” på.

Det här programmet är extra tydligt, det går inte att bortse ifrån den uppenbara propagandan som ska styra oss i en viss riktning. Vem äger tv-bolagen och media? Någon bestämmer att program som detta ska visas!

Jag ber dig; tänk själv, känn efter själv och gå inte på vad som sägs i programmet. Det kan inte vara vettigt eller naturligt att proppa våra kroppar fulla med kemiska tillsatser, varje fiber i kroppen säger att detta är fel!

Så snälla gå inte på det…jag skiter i om det sitter en läkare med och det kallas ett ”vetenskapligt program”, det betyder inte att det är rätt och sant för det. Våga ifrågasätt informationen du matas med! Använd din intuition och fråga din egen kropp vad den tycker om kemiska e-nummer…

Jag är ovanligt arg över detta, men ilskan kommer från en sund plats i mig. För man måste sätta ner foten och säga ifrån, eller hur? Hur dumma tror de att människor är? Vakna, du är inget får i en fålla!

Jag är samma som du. Jag är du. Samma tankar om ensamhet som fladdrar genom ditt sinne, fladdrar genom mitt. Tankar om ensam, liten, utsatt, vad ska hända med mig. Samma tankar i olika sinnen.

Jag är samma som du. Jag är du. Samma som blickar ut från dina ögon blickar ut från mina. Samma Medvetande, olika upplevelser.

Jag är samma som du. Jag är du. Du är jag. Vi möts i denna vetskap genom våra hjärtan. Det är samma Hjärta. Hjärtat som Vet.

Hur kan vi någonsin vara separata, åtskilda? Det är ju så uppenbart. Allt jag ser och upplever, är speglingar av det jag är. Jag är samma som allt jag ser.

Samma eller åtskillnad. Bara En kan vara sann.

(Denna text är till dig som läser den.)

Jag hittade på en massa intressant, galet och spännande, tragiskt, sorgligt och komiskt om den här personen jag klätt ut mig till. Det var fascinerande att vara den här personen och tänka ut en massa om hennes liv, fantisera ihop berättelse på berättelse. Som när man skriver en bok eller manus till en film.

På maskeraden fanns det många andra som också klätt ut sig för så brukar det ju vara på maskerader. Alla gick omkring precis som jag och berättade leende om sin rollkaraktär och maskeradkostym.

”Vem är du”? frågade alla varandra och skrattade sen hjärtligt tillsammans. Alla hade roligt åt frågan, för alla visste ju vilka de egentligen var under masken. De visste att masken var en mask.

En del bar en vacker mask, andra en ful eller mer alldaglig mask. Det var inte så värst viktigt hur masken eller kostymen såg ut för egentligen var allt vackert på sitt sätt, även det fula, hur konstigt det än kan låta.

Alla visste som sagt att det var en maskerad, för det var så självklart och uppenbart. Det var Livets maskerad, Livets dans. Det var kul att låtsas så länge man visste att man inte var den man låtsades vara, den man framstod som.

Men efter ett tag märkte jag något konstigt med hela festen. Det som tidigare hade varit på skoj blev seriöst. En efter en började ta sin rollkaraktär på allra högsta allvar och irriterade sig på andras kostymer och ibland också på sin egen, konstigt nog.

Maskeradkostymen verkade klia och sitta fel och man började skruva på sig och känna sig fel och otillräcklig i vissa fall. Man hittade fel med sin egen och andras kostym, pillade och ändrade och försökte förbättra det som redan var i sig perfekt.

En efter en började nu jämföra sin mask med andras masker och döma, peka, viska bakom ryggen.
En del bildade grupper där maskerna var emot någon annans mask, ibland bara för att man ville vara emot eftersom det verkade göra den egna masken bättre (fast det var ju inte sant).

Nej, det var inte så roligt längre. En del blev arga, hatiska och fördomsfulla. Taskiga. Andra blev ledsna och sårade och gjorde sig själva mindre än de var. Och man började bråka med varandra. Vad hade hänt med Livets fest, maskeraden?

Jag föll också in i föreställningen om att det här inte var en lek, utan på fullaste allvar. Jag glömde bort vem jag egentligen var under masken jag tagit på mig. Jag trodde nu att jag var min rollkaraktär och berättelse, min mask, min maskeradkostym. Att allt det var den jag var, varken mer eller mindre.
”Det här är jag”,  började jag svara när andra frågade mig. Ingen skrattade längre roat åt det komiska, istället jämförde man med krigiska blickar och knutna nävar sina svar med andras.

Vem hade det bästa svaret, vem kunde framställa sig bäst och störst och vackrast blev den stora tävlingen att vinna. Alla suktade efter att vinna, komma fram till målet. För priset att vinna i livet var stort, men ingen visste med säkerhet vilket priset var. Men att det fanns ett pris, ja det var säkert. Absolut, javisst. Det visste väl alla?

Det kändes så verkligt förstår du. Jag liksom andra var förvandlad till maskeradkostymen med sin skrivna roll och hade glömt det ansiktslösa ansiktet som hela tiden tittade ut bakom masken. Vi hade alla glömt att livet inte är en tävling att vinna. Inte ens om man bara tävlar mot sig själv.

Alla gick hem till sitt och somnade med maskeradkostymen på. När de vaknade nästa morgon såg världen helt annorlunda ut, men de märkte det inte ens för de trodde att det var så det alltid varit.

En man hade kvällen innan klätt ut sig till allvarsam byråkrat och eftersom han trodde helt och fullt på sin karaktär, så gick han till jobbet med bister min och dystra steg. Himlen var klarblå, solen sken men detta märkte han inte.

Han märkte inte ens hur fågeln i trädet försökte få honom att vakna upp ur drömtillståndet han befann sig i. Han kunde inte längre lyssna till Livet.

Han hade ju alldeles glömt maskeraden kvällen innan, allt det roliga och att livet egentligen inte var seriöst utan fullt av glädje och fröjd. Han hade glömt hur Livet lekte, genom och som alla olika roller. Han hade helt glömt att han inte var sin rollkaraktär och därför hade allt fått en bitter smak av längtan och saknad.

Det hade jag också gjort. Glömt alltså. Tills jag vaknade.

Klicka gärna på ”Gilla-knappen” för Katten & Kvasten.

Försäkringskassan tar mer än de ger. De tar din självaktning om du inte är uppmärksam. Ge inte upp den frivilligt.

Jag har det här svart på vitt på papper. Försäkringskassan anser att jag ska tacka och ta emot deras skamliga allmosa på 5000 kronor i månaden. Så detta ska jag alltså förväntas leva på, var min fråga. Ja, var svaret.

Och dessutom, för att jag ens ska kunna få dessa småslantar, så måste jag använda mig av dem för att ta tåget till närmsta stad för en simpel underskrift på ett papper.  Och jag får inte ens välja när. Dagarna och tiderna är redan bestämda åt mig.

En gång i månaden ska jag gå med mössan i hand till Arbetsförmedlingen/Försäkringskassan där någon utvald ska verifiera att jag har rätt till en utbetalning av pengarna. Som jag redan fått rätt till. Som också är småslantar som inte ens räcker till hyran.

Ser du liksom jag hur detta är ett enda stort skämt? Vem tror de att jag är, tänker jag. Tror de verkligen att detta på något vis skulle vara acceptabelt? Att jag på något vis skulle tiga och knyta näven i handen och sen gnälla lite i tysthet när jag ligger och försöker sova om nätterna?

Tror de verkligen att jag ser mig själv som ett offer som tänker låta detta definiera vem jag är och hur min värld kommer att se ut i framtiden? Då tror de fel. Jag är nämligen värd bra mycket mer än 5000 kronor i månaden.

Jag vet att mitt värde är obegränsat. Även om Försäkringskassan och regeringen med Reinfeld i spetsen vill få mig att tro att jag inte har ett värde,  i alla fall inte ett som sträcker sig över 5000 kronor.

Nej, grabbar och tjejer, ni kan inte lura mig längre. Jag ser igenom illusionen och vet vem jag är. Jag vet, även om inte ni gör det. Jag går och lägger mig ikväll med ett leende på läpparna.

På hemsidan ser du en länk i menyraden högst upp som tar dig direkt till dessa ”häxtips”. Här är ett inlägg jag skrev idag som handlar om jordning.

Kommentera gärna därinne om du har lust! Välkommen dit.

Idag stötte jag på ett citat av Don Miguel, jag vet inte om det kanske finns med i nämnda bok för det var länge sen jag läste den, men hur som haver är det i sig en pärla av visdom. Jag ville dela det med er, för dessa ord kan vara befriande att höra…

”Even the opinions you have about yourself are not necessarily true. Therefore, you don’t need to take whatever you hear in your own mind personally.”